”Rotvältorna. Någonting som barn att krypa in under, de kunde fälla igen men det hände aldrig och hon satt där och fick jord på halsen.
Djuren: smådjuren, nosdjuren, pälsar med tufsig glans. Eller rådjuren, stilla just där skogen övergick i fält, nosfukten, ögonvitan. Där bakom rotväggen omgav de henne, ringlade sig in, och hon var Snövit, lämnad kvar av Jägaren. Honom tänkte hon på nu, men hon var ännu ett barn. Och likväl.
Och han förde henne ut i skogen och han böjde sitt gevär. Siktade rakt mot hennes vänstra bröst.
Hon satt vid den döda hinden när han gick, hon tittade ner i såret. Han hade grävt och skurit där inne, tagit med sig hjärtat. Vad var en hind? Hon visste inte men kroppen var sargad och Jägaren bar nu hjärtat till den kvinna som bodde i Snövits hem.
Jag gjorde som du sa med flickan.
Sekundsnabb bräcklighet, grep sedan spegeln, såg sin egen bild.
Satisfaction.
Rävarna kom och mössen. Ord som flingor föll uvarnas fjädrar ner i vältan där Snövit satt. Som varm och täckande snö.”