She said boy can I tell you a terrible thing?

Och så går det

Här går jag och lever, bara för att snart dö

Jag kämpar och försöker, och kanske lyckas, och hoppas och sliter och offrar och önskar och tror och litar på människor och tänker att kanske människor kan förändras.

Men allt leder alltid bara till ingenting.

Människor är alltid de människor som de är och kommer aldrig att förändras.

De kommer alltid att ljuga, göra en besviken, ha för höga förväntningar på en som man aldrig kan leva upp till vilket enbart leder till besvikelse hos dem. De kommer att skrika och gapa och hata och anklaga, sätta upp regler som de inte själva lever efter. De kommer att diskriminera och favorisera och välja, eller snarare välja bort, och det kommer alltid vara jag som blir bortvald.

För varför ska jag göra något?

Varför ska jag fixa och kämpa och blöda och gråta och lida när ingen annan gör något?

Varför ska jag leva i detta kaos.

På denna plats som Gud verkar ha glömt.

Där människor gapar och slåss och krigar och fördömer och hatar och gråter.

Där människor äter upp min choklad, gör sönder mina hörlurar, förstör min sommar, hindrar mig från att leva mitt liv, säger att jag är fel och dålig och ful och helt enkelt aldrig tillräckligt bra. 

Jag kan ha högsta betyg i alla ämnen, men jag är inte tillräckligt smart.

Jag kan vara världskänd supermodel, men aldrig tillräckligt vacker.

Jag kan vara rik, och begåvad, och lycklig och förälskad och stolt och nöjd.

Men jag är aldrig tillräcklig.

Jag är alltid misslyckad.

Och äcklig

och ful

och fruktansvärd

och förstörd

och inte en sån dotter man ville ha

För man ska inte vara annorlunda eller utmärka sig på något sätt. Man ska vara en grå prick i dimman.

Fattig och eländig och allmänt efterbliven

Socialt inkapabel

och dålig.

Att sedan leva med den ständiga rösten i bakhuvudet som säger att vad jag en gör kommer det aldrig räcka till. Och veta att min släkting hängde sig i garaget (självmord går tydligen i släkten, vad bra det känns nu!), jag vet inte ens vad jag ska säga.

Men det är inte alla småsaker,

som när de alltid väcker en när man har sovmorgon, föstör mina papper, repar min kamera och allt sådant.

det är principen och hela iden att det är okej att förstöra mig

När alla dessa småsaker vävs ihop till en ond matta som kväver mig, då blir det svårt att andas.

svårt att leva.